Känner en sån tomhet, som aldrig verkar försvinna. Värst är det på kvällarna när man sitter här ensam. Lite bättre känns det på dagarna, speciellt när Måns är hemma eller när man har någon att prata med.
Men det känns som att ingen förstår hur jobbigt det är. Det märks nog inte så jättemycket på mig ändå på dagarna. Men när jag är ensam och så på kvällarna känns det som att tårarna aldrig tar slut.
Allt känns så hopplöst och meningslöst.
Vill komma härifrån, vill åka bort, tänka på nåt annat. Orkar inte må så här.